elinlans

De senaste två veckorna i mitt liv har de mest händelserika i hela mitt liv.
Jag tror de är därför allt har varit lite luddigt..
Jag har lärt mig att de inte är de lättaste att stå utan någon annans hjälp på två ben,
att jag har left på ett helt annat på plan om man jämför med många andra utan att visat tacksamhet och uppskattning till dem som gett mig de.

Alla gånger mamma och pappa talat om för mig att jag borde vara tacksam och borde vara glad. Med orden- tänk på hur andra barn kan ha de.
Alla de gångerna har jag vänt ryggen till och fortsatt med mitt norsalanta betende för att jag inte får pengar till något nöje på kvällen eller så jag kan handla de ena och de andra. Allt detta har varit för mig okej, eftersom man tycker/tror att de är normalt. Alla gör så. Men så är de inte, vi i sverige gör så.  Vi har ett helt annat sätt att leva och respektera varandera om man jämför med många andra länder. Respekt i Sverige är absolut inte som den respekt som finns här.
(Skulle mina föräldrar för två år sedan frågat mig om jag skulle kunna ta ett extra arbete utanför skolan så jag skulle kunna hjälpa till att försörja min familj, eftersom huset, maten, jag och min syster kostar mycket pengar? Jag skulle nog ha skrattat åt dom sen gått därifrån och bett om lite mer pengar för att tanka min moppe, pengar till att fika eller liknande. För att detta finns inte på världskartan för svenska barn, men skulle två föräldrar här frågat sin son/dotter om detta så skulle de inte finnas ett nej med på världskartan och då är deras förutsättningar. Så vi kan bo kvar i denna lilla stuga, och ha mat för dagen.)
De jag menar är att jag inte sett de på de här sättet.
Jag har aldrig sett de ur den här vinken förut, de ger mig så många tankar som snurrar runt.  Innan jag åkte till Singapore och Bali så visste jag att jag skulle stöta på fattiga och rika människor, de hade jag läst om på internet och sett på tv. De är just den bubblan vi lever i.  Jag tror de är därför att alla mina tankar kommer först nu. Jag har sett filmer om fattiga barn som ligger i mammas knä längs gatorna, jag har sett fattiga barn som jobbar, springer längs de ”rika västerläningarna” längs gatorna, men jag har aldrig uppleft känslan att ta ett extra långt kliva över ett barn som ligger i mammas famn på gatan, att ignorera ett fattigt barn som försöker sälja solglasögon för att kunna hjälpa sin mamma. Det har jag aldrig uppleft förns nu.  

Människan intresseras bara om vad den inte kan få,
om alla pengar, om alla bilar, kläder, smycken, husen..
De intresserar inte en svensson om hur barnen har de nere i Singapore.

Så jag hoppas att jag efter det här året kommer att kunna se saker ut olika vinklar och
vara en bättre människa mot alla er där hemma.
För jag erkänner utan några problem att jag under de senaste åren fokuserat
för mycke på matriela saker och inte på den jag är.
Utan mer för att vara som alla andra. Men från den positionen jag sitter i nu,
så ser jag att vara speciell är att vara sig själv.
Sen är vi alla unika och speciella på olika sätt.
De måste man acceptera.