Respekt
varit och kommer bli osv. Så tänkte jag mycket på hur jag är som person, och hur jag behandlar andra.
Respekt är en sån sak som jag tidigare påstod att jag levde efter.
Jag tyckte jag visade respekt till min familj framför allt. Till mina vänner tycker jag att jag visat respekt och kommer fortsätta lika, för det är en annan typ av respekt inte alls den samma som man har till sina föräldrar. Men den respekt jag tidigare visat till min syster, och alla de andra vuxna i min familj försöker jag finna ord på men jag kan inte.. De är så att jag drar mig att skriva detta för jag vet att jag inte har behandlat vuxna i den närheten som jag borde. Verkligen inte.
För nu när jag sett svart på vitt hur mycket ens föräldrar ställer upp och finns där så skäms man lite för att man tagit de förgivet. Jag menar vem bestämmde att jag just var den rätta för att få så underbara föräldrar. De är sånt man inser när man sitter på andra sidan världen. Man ska visa tacksamhet för allt, för när dom ger så ger dom bara inte utan dom ger dig kärlek och dom gör sitt absolut bästa för att du ska må bra. Alla personer har brister på alla vis, se på mig. Jag börjar grina lite titt som tätt, jag blir ibland alldeles för lat, jag kan bli väldigt arg om någon retar mig och jag kan tänka väldigt konstigt. Men de är jag. De jag menar är att alla föräldrar blir arg/ledsna/ säger dumma saker speciellt gentemot sina barn men allt grundas i grund och botten med rädsla. Jag kan inte tänka mig hur de är att ha ett barn. Men min syster är som min lilla flicka, istället för att tala om för henne lugnt och försiktigt hur jag tycker är rätt och fel att göra. Så att hon själv kan tänka och grunna på saker och komma fram till vem hon är och hur hon väljer hennes väg genom saker och ting. Blir de som att jag talar om för henne med en arg röst vad som är rätt och fel. De gör jag för att jag anser att de är fel, och genom rädsla att hon ska bli ledsen och behöva gå igenom jobbiga saker. Men att ta till den höga rösten och försöka få henne att tycka som mig har jag insett är helt fel. Alla måste få vara unika, och tycka och tänka själv. Man kan ge ledord och säga vad man tycker men aldrig försöka styra över någon annan. För att vara unik är något jag har fått upp ögonen för. Va inte som alla andra, vad kärnar man på att vara som alla andra.
Våga var unik, tycka, tänka, gå, se ut precis som du känner själv för.
Att våga kämpa för saker, våga stå för vad du tycker. De ses mer som en styrka att våga säga vad man tycker, inte något konstigt för att man inte är som alla andra. Den som anser att man är konstig för att man vågar säga vad man tycker bör man bara ignorera för den har tydligt inte styrkan inom sig för att ha sina egna värderingar och tankar, vem vill leva så? Våga tycka och delta i saker som anngagerar dig det ger dig mer som person.
Lär dig att älska dig själv som du är. <3
